Jag har precis avnjutit Svt:s serie Nordstan. Jag blev helt fast och tittade i sträck på alla tre avsnitten.

Jag blev så oerhört berörd, inte bara för att jag själv är uppvuxen i Göteborg och har haft Nordstan som vanligt shoppingcenter. Men också för att jag har sett de här människorna. Genom alla år har det varit ungefär samma sak. Går man till Nordstan får man också missären. Människor som av olika anledningar spenderar mycket tid där. Nu har man fått mer insikt i hur de faktiskt har det, att några av dem faktiskt inte har något hem. Vissa "bor" faktiskt i de utrymmen som vi andra så snabbt bara rusar igenom med stressad blick.

Jag ska inte sticka under stolen med att säga att inte jag har tänkt, "skulle man ge pengar åt de där på bänken så går de väl bara och handlar sprit" men jag tror att många glömmer bort att de är människor precis som oss och också har ambitioner och drömmar. Det är nog ingen som har valt att hamna där i bottenskicktet.

Det som gör mig mest ledsen är att det är så många som har haft ett så bra liv men som sedan har hamnat fel. 

Jag vet att det jag skriver inte är någon hjälp till de tusentals personer i Sverige som bor på gatan, men det kanske kan ge en liten hint om problemet. Vi skänker miljoner till välgörenhet men vi ger knappt någon hjälp till dem som lever i missär i Sverige. Det tycker jag är konstigt.

När man tittar på serien får jag ilska inom mig. När man ser Nordstans VD som går hem för att fira jul, han har det så gött och och tjänar förmodligen hur mycket pengar som helst. Han verkar ju för f-n bara kolla lite siffror och så att alla andra sköter sig. Visst jag säger inte att det inte är ett jobb. Men de som säger att det inte finns klasskillnader i Sverige har ju helt fel!

Jag gillar killen som städar på Scanic hotell och som de också visar i serien. Han säger en sak som jag tycker är det så jäkla bra. "Statsministern jobbar och det gör jag med, på så vis är vi lika bra".

Nu har jag själv flytt/flyttat från Götet. Men det är så konstigt hur mycket jag än säger att jag är glad att slippa allt vad folkmassor som i Nordstan heter, eller trånga spårvagnar där folk springer hej vilt på gatorna så kan jag ändå inte låta bli att älska det. Det är något bitterljuvt över det hela. Fullisar som sitter längst bak och skrölar på sista bussen hem eller köer på E6:an. Skriket från sjuans spårvagn när den är på väg upp för Sahlgrenska-backen. Det finns bara några få ord: Det är är svårare att hata det än att älska det!